Ja ja, jag ska inte gnälla. Men jag fattar inte hur tiden ska räcka till. Just nu så går livet för fort. Jobbar häcken av mig, jo jag tror jag kan säga det. Rusar till jobbet, väntar febrilt på andras beslut, för att snabbt forumlera något snyggt. Lunch var det länge sedan jag åt och njöt av och ännu längre sedan jag var social och fikade. Så ska det inte vara! Jag känner mig som fångad spindeln i hans nät och han går som katten kring het gröt men inget händer liksom...
Jag vill vara hemma, jo jag vill vara hemma och med barnen. Jag älskar vårt nya hus och tomten. Jag vill ha tid kvar till livet. Varför fastnar man i denna fälla?
För andra så är det så självklart att man bor mindre, lite billigare och har mer tid för familjen. Jo, det är sannt, man kan välja så. Men för mig så är det kanske inte pengarna som lockar eller tvinga mig jobba. I andra fall hamnar man där man hamnar och man liksom gillar sitt jobb, trots att det äter upp en och trots att man vill vara hemma.
Att få några minuter ute på tomten på kvällskvisten i lätt duggande regn utan ett enda mänskligt ljud, med bara vindens vinande, trädens sus och prassel från trädgårdsslangen eller det blöta gräset under mina stövlar, det är livet!
Utan trädgården och dess pyssel (jo, läs gärna måsten) så skulle jag nog inte orka, men det har en sådan renande effekt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar