Att gå på toa med poncho

När det är bråttom, sådär precis när de alldeles för många kopparna the har runnit igenom och bara några minuter innan nästa möte. Ja, då brukar det trycka rejält kring blåsan.

I vanliga fall tar jag några lätta steg till toaletterna smiter in utan att någon ser att det just är jag som smiter in på just den toa. Trycker på den förbaskade knappen, för att få ljus för mina mintrar på toa. Nej, vi har inga moderna miljösmarta ljusreläer som känner av rörelse på toaletterna och därmed tänd automatiskt. Utan vi får snällt dela varandras bakterier, virus och blöta händer genom att använda lysknappen. Sedan vänder jag mig om och vrider om vredet.

Så nu går det fint. eller hur?

Så enkelt är det inte när toalettbesöket utförs med en varm go poncho. Allra svårast är det men en sådan tre-kantsmodell med hål för huvudet. En vanlig kofta eller koft-poncho går ganska fort och enkelt att krångla av sig och hänga på kroken medan man utför sina behov.

Med en modern poncho med hål för huvudet är det en annan sak. Först måste den främre delen vikas upp över ena axeln så pass mycket att den inte trillar när man tar upp toalättlocket. Den andra bakre delen läggs över den andra axeln. Vissa av oss lägger papper eller skydd på sitsen eller plumspapper i toan. Båda dessa metoder innebär att du böjer dig ner för att hämta papper och böjer dig ytterligare för att placera pappret på eller i toaletten. Båda dessa två tillfällen åker antingen den ena eller rent av båda två poncho-delarna ner. Du måste då vara snabb för att rädda dig från att få den blöd. Inte vill du bjuda kollegorna doften av toalettvatten, eau de toilette resten av dagen?

Sedan är det dags att knäppa upp byxorna, här gäller det att ha koll på axlarna att de inte åker upp och ner för mycket, då riskerar du att få glid på ponchon igen.

Ok, nu kan jag lägga tillbaka tygstyckena och sätt mig ner. I detta sittande läge är det mycket lämpligt att inte sträcka sig för långt efter toapappret så att tygstyckena får glid. Allra helst ska du redan innan, välja rätt toalett där sträckorna inte är för långa mellan själva toaletten och toalettpappershållaren.

Jag stäcker mig efter toapappret och slutför mina behov. Dags att ställa sig upp. I detta läge brukar jag vara noga med att den främre delen inte åkt ner och släpar i golvet, det är ju rätt ofräscht. Därefter reser jag mig och mitt nästa steg är att dra upp  alla byxorna och försöka knäppa knappen och i detta läge brukar ponchon hamnat där igen, så att jag nästan knäpper fast den med byxknappen. Återigen gäller det att ha koll på den numera hängande poncho-delarna. Nu återstår att fixa till ponchon i sitt bästa läge, spola toaletten och att tvätta händerna utan vattendopp eller vattenstänk. Att göra detta på jobbet när jag vet att nästa möte börjar om ett par minuter kan ibland vara frustrerande.

Trots mina bekymmer med toalettbesök och ponchos så synnerligen älskar jag ponchos. Jag vet att de var poppis när jag var liten, men att det ska ha tagit så lång tid för mig att köpa egna är lite sorgligt.

Nytt år nya lovord

Hallå där!
Det var evigheter sedan jag hade tid att låta mina slitna fingrar svepa över tangentbordet här hemma. Senaste året har varit händelserikt och tufft.

Man lär sig alltid av livets alla tester och livets skeden. Allt är lärdomar för livet, men det känns ju inte riktigt så när man står mitt upp i allt.

Framöver kommer jag troligen skriva mer om mina funderingar och lite mindre om byggandet Även om vi har en del kvar att berätta om tomten, två-årsbesiktningar, garagebyggen mm.

Här om dagen hade vi snöstorm och vaknade upp till fina fönster.

Trots att vintern försvann

Vintern och snön var här men bara för ett par dagar. Jag trotsar det och försöker få till lite mysstämning, trots att snön saknas. Självklart LED.





Egentligen är det helt sjukt att det är mitten av november och närmare 10 grader på dagtid!

Eftersom det är så varmt så gäller det väl att hålla trädgården och framför allt häcken fuktig. Idag vattnade ett par timmar.

Använder du handikappanpassningarna i trafiken för tex barnvagnen?

Bjuder på en gammal goding, lika aktuellt nu för tiden. 

På senare tid har många städer i Sverige byggts om och förbättras för att handikappade och för människor med hjälpmedel på hjul. Det är kanon att städerna får bättre framkomlighet för fler människor.

Till exempel kan nämnas de smidiga nedsänkta trottoarkanterna, ofta på andra sidan av pelaren där "grön-gubbe-knappen" sitter. I första hand är dessa smidiga övergångsställen till för rullstolsbundna och människor med rullator. Här i Stockholm används dessa ypperliga nedsänkningar av alla oss med barnvagn. Det blir så mycket enklare att komma över vägen. Jag slipper sura miner från bilister som väntar på att jag lyckats tippa vagnen över trottoarkanten för att upp vagnen. Istället kan jag raskt gå över gatan och bara rulla upp vagnen, snabbt och smidigt.

Vilken rätt har då exempelvis Du att stå där i vägen och vänta på grön gubbe? Vilken rätt har Du att gena över övergångsstället och låta oss med hjul-drivna hjälpmedel vänta mitt i gatan på att du segt ska ta dig förbi på tvären och inte orkar lyfta dina fötter 10 cm upp till trottoarkanten? Vi står där mitt i vägen, stressade av att den gröna gubben blinkar och blir till röd. Stressade av att bilisterna som får svänga suckar surt över att gående aldrig kan komma tillräckligt snabbt över gatan. 
Lite rädd är jag att någon en dag ska missa mig och mitt Troll i vagnen.

Så skrev jag för många år sedan. Men det är lika aktuellt fortfarande. Barnvagn eller cykel på ställen med mycket folk är en pers. 

Ska man plinga på sista hållplatsen?

Ska man plinga på sista hållplatsen?

a

Jag måste få dela med mig av en av mina inre funderingar jag haft under en längre tid. Ska man plinga på sista hållplatsen? Allt som oftast är det plingat, i alla fall enligt mina egna empiriska studier. Men vem plingar? 

Plingar chauffören med automatik för att påvisa att han/hon kommer att stanna där oavsett om vi väljer att sitta kvar till nästa varv i turen? Eller behöver man inte plinga vid sista busshållplatsen? Hur brukar du göra? Om ingen annan på bussen plingar skulle jag nog välja att plinga för säkerhets skull, för att uppmärksamma att jag är kvar på bussen. Inte vill man väl riskera att följa med bussen till bussgaraget för exempelvis en tvätt.

Kalas x2

Första barnkalaset avklarat i nya huset. Det är sån skillnad på att lite mer yta när man blir många hemma. Det är sådana stunder vi känner att det är skönt att större ytor och vi trivs extra då.

En av presenterna var romerska ringar, det var en fullträff -hon älskar dem. Det gäller bara att hålla på regeln att de inte får leka dem utan att vi är ute, för det är ju ganska läskigt om de faller.

En av helgens tårtor.

På kvällen invigde vi nya bordet och alla dess inläggsskivor, 13 st runs samma bort! Till våren ska det bli skön när vi kan dela på oss lite och kanske få sitta utomhus också.

Första testet-strömlöst

Igår gick elen här hemma. Vi var inte hemma med vårt smarta larm lät meddela sig. Men nej, det är ingen fara med larmet. Det har både batteri och el och dessutom backar de upp med patrullerande bil i sådana här tillfällen. Det känns tryggt.

Elen hade kommit tillbaka när vi kom hem. I den vanliga fredagsbestyren med matkassar och packa ihop veckans alla barnkläder, precis när vi börjat prata om middag så gick elen igen. Suck!

Snabbt tänkte jag bara, vi måste få ordning på detta nu, medans det fortfarande är lite ljust ute. Så det var bara att tänka till och leta upp stearinljusen, försöka få tag i ved som inte var dyngsur. Så mannen här hemma tvingades ut i regnet och hugga lite ny ved som faktiskt var hyfsat torr under sin presenning. Ut med den blöta veden och in med den torrare. Efter ett par försök vi till slut fart på värmen och ljuskällan.

Jag mindes tider från när jag var barn och elen var borta i långa perioder. Det var ju knepigt att laga mat minns jag. Det var lika  bra att redan nu ta sig iväg till grannkommunen, förhoppningsvis har de inte samma elleverantör som vi, för att köpa lite snabbmat så barnen får i sig middag.

Sagt och gjort, två av oss stannade hemma och två gav sig iväg efter mat. Vi dukade upp och de levande ljusen gjorde det hela mycket mysigt. När vi precis fått maten på tallriken så kom elen tillbaka.
Men nu har vi i alla fall allt i ordning efter flytten med ljus och ficklampor.

Livet går för fort

Ja ja, jag ska inte gnälla. Men jag fattar inte hur tiden ska räcka till. Just nu så går livet för fort. Jobbar häcken av mig, jo jag tror jag kan säga det. Rusar till jobbet, väntar febrilt på andras beslut, för att snabbt forumlera något snyggt. Lunch var det länge sedan jag åt och njöt av och ännu längre sedan jag var social och fikade. Så ska det inte vara! Jag känner mig som fångad spindeln i hans nät och han går som katten kring het gröt men inget händer liksom...

Jag vill vara hemma, jo jag vill vara hemma och med barnen. Jag älskar vårt nya hus och tomten. Jag vill ha tid kvar till livet. Varför fastnar man i denna fälla?

För andra så är det så självklart att man bor mindre, lite billigare och har mer tid för familjen. Jo, det är sannt, man kan välja så. Men för mig så är det kanske inte pengarna som lockar eller tvinga mig jobba. I andra fall hamnar man där man hamnar och man liksom gillar sitt jobb, trots att det äter upp en och trots att man vill vara hemma.

Att få några minuter ute på tomten på kvällskvisten i lätt duggande regn utan ett enda mänskligt ljud, med bara vindens vinande, trädens sus och prassel från trädgårdsslangen eller det blöta gräset under mina stövlar, det är livet!

Utan trädgården och dess pyssel (jo, läs gärna måsten) så skulle jag nog inte orka, men det har en sådan renande effekt.